Ibland blir det fel

Många har för vana att blogga nu för tiden, många skriver bra och roligt, andra intressant och finurligt. Det finns de som skriver för deras egna egon. Uppblåsta såna av någon annledning. Vissa stör sig på Birro, han är för prententiös. Själv gillar jag honom. Vissa stör sig på hon Blondinbella - de har nog mycket fritid eller tvivelaktiga intressen. Jag har lite svårt för VF:s egen "stjärnbloggare" Edwertz. Har absolut ingen aning om varför, jag läser honom aldrig men ibland klickar jag in på VF:s bloggare. Och jag förstår inte: Vad är han känd för?

Jag såg honom ett tag i Karlstads egna lilla krypin på Aftonbladet, men där fanns även en liten gymnasiegrabb som skrek ut sin förtjusning i det lilla rampljuset. Ingen vidare läsning. Kanske är min svårighet för Edwertz rotad i att han inte gillar Allbäck - det har jag läst - och Allbäck gillar ju hela svenska folket.

En annan gång stod det att han valde innebandyn istället för fotbollen, det var liksom roligare med inomhussport och slippa vara beroende av väder. Om det inte varit på det viset, att innebandyn och hallarna var bekvämare, hade han stått på Camp Nou nu. Det ska vetas att han var en av Sveriges främsta inom fotboll redan som liten och det var en fråga om val. Fotboll eller innebandy? Nu blir det visst inhopp i ett sjaskigt divension 1-lag i den sistnämnda sporten.

Allas Henke Larsson kunde hetat Christian Edwertz och Barcelona kunde ha haft honom stående på gräsplanen när micken slutade fungera. Vem vet - han kanske hade gjort en Paul Potts när han ändå hade fullsatta läktare. Om micken funkat.

Alex Schulman på Karlstads universitet Del II

Visst, han var där. Flickor och pojkar småfnissade om vartannat, säkerligen något skrämda av tanken på att fastna på något suddigt mobilkamerafoto och sen bli upplagd på Alex Schulmans blogg. Under bilden skulle det stå någon kommentar till bilden. En bitsk och ironisk kommentar.

Jag fastnade för något som han sa, som rimmade så illa med hela min bild av Schulmanbrödernas sida http://www.1000apor.se/. Han sa att han vill lägga ner sin blogg där. Att det är det som är hans mål. Då kan man ju fråga sig vad folk skulle dit och göra överhuvudtaget. Jag skulle gissa att det är relativt vedertaget hos folk átt det egentligen ju är en riktigt pissig sida. Den enda behållningen är just den bloggen, trots att sidan är fylld med en massa andra mer eller mindre ointressanta bloggar.

Och det är här någonstans som problemet med sidan ligger. Dom andra bloggarna är ointressanta och gjorda av obegåvade människor. Jag tror att bröderna själva vet om detta och att det är därför som dessa bloggare så ofta byts ut. Folk läser Alex blogg, folk läser hans bror Calles blogg för att han är just bror till Alex (plus att det är lite roligt att han är så liten och att han i alla fall i skrift beter sig som en tonårsbrud med kniv och plåster på nattduksbordet), folk läser deras mammas blogg för att hon är Alex mamma och ingen jävel utan en hel massa tid över läser dom andra bloggarna. Undantaget är Mats Setreus blogg.

Vad skulle sidan bestå av om Alex slutade blogga? Ännu fler fyndiga mobilkameraklipp med svårt The Office-komplex? Ännu fler kluriga och smarta omskrivningar av Marcus Birros dikter? Ännu fler spetsfyndigheter baserade på dagstidningars pliktskyldiga Fråga-på-stan-reportage? 1000 Apor borde lära sig att vissa saker som folk gör är dåliga och därmed roliga av sig självt. Man behöver inte peka folk på näsan.

Det är inte första gången som en kommentar eller ett resonemang från Alex Schulman har fått mig att fundera. Alex säger sig ta avstånd från killinggänget och deras ironihumor. Var då nånstans? 1000 Apor är Spermaharen 10 år senare utan ett uns av finess.

Alex Schulman på Karlstads universitet

Vi är lärare. Mediasveriges störste ska ha föreläsning för mediafolket, men vi smiter in ändå - trots att vi är av inriktningen litteraturvetenskap. Salen är fullsatt, där framme på podiet sitter han (han ser precis ut som i tidningarna) och bredvid honom sitter en dam med Skynda att älska i famnen, boken han nyligen kommit ut med.

Föreläsningen är bra, riktigt bra. Alex tittar ner i golvet, lite blygt, då och då men det kan vara för att han tänker efter vad som ska sägas. Han är sig själv, det blir påtagligt att han är mediesmart och utnyttjar det. Bilden han byggt upp om sig själv som ett monster raderas under de fem första minuterna och vi i publiken känner Alex. Tror vi, han är så avslappnad.

Alex berättar om sina nyck som bloggkung, alla sina busstreck och att försöka flytta fram gränsen för vad som är OK. Hur bloggen växte sig större än ledningen på Aftonbladet, bloggen som blev orörlig trots innehållet.

Något skämt dyker upp och man ser att mannen med rötter i Uddeholm och Hagfors tittar ned lite när han får kontakt med publiken, igen.

Så träder damen fram, förläggare visar det sig. Frågor och diskussion om boken, lite förklaringar och hur den växte fram. Alex berättar, nu känner vi honom. Vi är tjenis och när jag rör mig på Stureplan hälsar vi - jag är ju trots allt också från Hagfors.

Ronnie Sandahl först ut

Ronnie får inleda under Radio Nordpols vassa pennor. Ronnie med sina krönikor utrustade med naiv stilistik, sina punchlines och Ronnie som allas världssamvete. Ronnie med sin fula tunna bok. Med sina storstadstankar kontra landsbygdstankar. Den lite splittrade mannen med abstrakt skriveri om något stort i-landsproblem. Avsluta med en rad som ett nytt stycke, knyt an till något före. En upprepning som skapar stil. Ett uttryck som vibrerar lite sådär för sig själv i textens fjortisaktiga väv.

Ronnie, du är på alla våras kylskåp.